Att vara svensk vad är det egentligen. Jag är uppvuxen i en familj där två språk pratats, debatterats eller skrikits i. Medan vi barn faktiskt fått en ganska normal svensk uppväxt i ett samhälle där många fler än oss har utländsk härrörd. Närmare bestämt från Finland och delvis många från forna Jugoslavien mm.
Med åldern funderar jag mycket på hur de ser sig som “svenskar”. Själv har jag aldrig känt mig svensk. Jag passar inte in i mönstret någonstans. Kanske har jag fått öststats genen boostad.
När jag äntligen tog mig till Tjeckien och Prag fick jag en chock då jag för första gången kände att någon var mig lik. På så många olika sätt.
Att fira nationaldag är inget som ens lockar trots jag bor och levt i Sverige hela mitt liv. Även född, i Skön i Sundsvalls kommun, 1966. Var än jag har bott i mitt liv har mångfalden varit en del men också det urtypiska Svenska beteendet med Jante och hans vänner.
Jag blev avbruten i mitt skrivande av Sig-britt, grannen på landet som funnits där i hela mitt liv. Hon och Gunnar är som två klippor som alltid står kvar på samma trygga grund. Hon tipsade om Nationalfirande i Stora Sundby. Kanske vore det dax att försöka sig på lite aktiviteter denna dag.
Jag har aldrig varit nationalistisk till mångas förtret. Kan utan problem få för mig att hålla på fel lag eller heja på tjeckerna om de spelar mot Sverige. Jag är obstinat.
Eller så är jag som alltid kärringen mot strömmen i allt. Den där som brusar upp om.någon hyschar, som inte vill följa med strömmen och de döda fiskarna och som hellre har fel än rätt för det skapar möjligheter vid nästa försök.
Jag är väldigt osvensk och vill nog förbli det.
WalterMedia 