En liten sammanfattning av #LandskronaFoto , som från att vara en mycket uppskattad och delvis bekostat arr. totalt tappat “fattningen”. eller jo ….tankarna flyger iväg.
Jag och min vän Åsa har under de senaste 4 åren ( inte det första tyvärr) besökt Landskrona Fotofestival som med en bredd sällan skådat skapat en fast plattform för både traditionell fotografi, modernt såväl som historiskt till att våga sig på att presentera nyskapande fotografiska verk av unga såväl ganska okända, till mycket tunga namn inom branschen.

LANDSKRONA FOTO, The Capital of Photography in Scandinavia, basunerade ut i våras att man ändå valt att inte hålla en Festival som tidigare år utan en Bennial. Utspridd över hela året med olika arrangemang. För oss tidigare besökare som gjort detta till en tradition så känns det som ett banalt sätt att försöka behålla den status som just “the capital of Photography” innebär.. Vi i Skåne har varit väldigt glada för de veckor vi har i bästa sensommaranda kunnat besöka det annars ganska tråkiga och faktiskt ganska intetsägande Landskrona. Jag vet att de har Citadellet …. men…..

Det jag och min vän Åsa tog del av denna torsdag som vi nu som tradition tog oss upp gav oss självklart mycket att fundera på.
Vi gick med glädje och såg Utställningen Svärta, SVENSKA FOTOGRAFER I DEN TUNGA INDUSTRIN , 1968–74 , (YNGVE BAUM / JEAN HERMANSON / ODD UHRBOM)
som på många sätt får en att längta tillbaka till det analoga och svartvita men också hur viktig den delen av journalistiska fotoverk var förr och hur mycket det kunde påverka i positiv riktning. Idag kan alla klicka av sensationer…. Vi såg filmen men avstod museets tunga trappor i den 30 gradiga värmen och fukten.Så vi missade självklart
FASHION EXPOSED – 100 ÅR AV SVENSK MODEFOTOGRAF och årets LAND: INDIA.

…Problematiken är att vi efter besvikelsen med det dåliga utbudet och efter att vi småbråkat om vad JANA SOPHIA NOLLE – LIVING ROOM bilder egentligen handlade om så gav vi faktiskt upp…och så kom störtregnet.

Vi saknar de små gallerierna, De fantastiska artist-talken, de nära mötena vi har haft med personer som Nan Goldin och Guillaume Bression… Vi saknar de stora fantastiska bilderna ute i naturen som lyfte hela Landskrona. NEJ, Jana S Noells bilder gav inte alls rätta känslan. Hur vi än tolkade dessa.
Landskrona Foto har gett mig som fotograf så mycket inspiration och glädje med att själv våga ta ut svängar, tänka nytt mm. Vi har spridit budskapet Landskrona Foto över hela Sverige och nu när vi äntligen samlat ihop en massa folk som gärna vill komma hit från hela Sverige så händer inget av betydelse eller rättare sagt inte under en festival utan helt utspritt över året.

Vi tycker att man alldeles för tidigt gett upp på att tro att man kan kalla sig något så stort som huvudstaden för fotografi när man knappast som boende någon annanstans i Sverige kan åka hit flera ggr om året för att “hänga” på det nya tänket…Vi förstår, jag förstår hur det kan bli såhär men jag vill inte acceptera det.
Jag vill ha tillbaka Landskrona Fotofestival NU och det med basta.
Vi är glada för att vi fick tala med den snälla Italienske mannen vid utställningen av “Svärta” och berättade vårt dilemma.

Ni har hängt upp handduken för tidigt … Jag tänker inte påstå att någon gjort det med berått mod, men om man startar något sådant här måste man fullfölja det och räcker inte kommunens bidrag är det där man måste lägga kraft på att skaffa bättre sponsorer. Marknadsföringen är A och O …
Vi känner en tomhet när vi Lämnar Landskrona och känner….kommer vi komma tillbaka? Trots vi bor ganska nära känns Landskrona lika långt borta nu som det gjorde för 5 år sedan….något man liksom bara åkte förbi på väg uppåt eller om man skulle besöka Ven.